2009-09-09

Klockor är inte frimärken

Jag tycker det är riktigt kul med gamla klockor. Det är roligt att efterforska en viss modell, bli totalt uppslukad och suga i sig all information som står att finna på nätet. Man ägnar timmar åt att bara njuta av bilder på det aktuella objektet, man undersöker marknaden och drömmer sig bort.

Jag kan faktiskt, hur konstigt det än låter, se ett nöje i att verkligen snåla i det civila livet för att spara medel som långsamt men säkert gör ens budget alltmer slagkraftig innan det är dags för affär.

Klockor och klockmärken finns det många av och även om intresset i någon mån är brett är det Rolex som har blivit favoriten. Jag tilltalas, som tidigare har nämnts på Tidsfördriv, av klockornas enkla robusthet och ärofyllda historia.

Just därför känner jag en kluvenhet gentemot en del av de egenskaper som enligt många samlare gör vissa klockor extra åtråvärda.

Vi kan börja med något så trivialt som patina. Ett ord som i samlarkretsar i princip alltid är synonymt med något önskvärt och vackert men som ändå, om man tänker på det, i varje fall i sina mest extrema former representerar ett utseende som ligger ganska långt från vad Rolex en gång saluförde.

Jag levererar inga enkla svar här. Jag tycker själv att exempelvis gulnade tritiumindex eller ett solblekt vridringsinlägg kan vara oerhört vackra. Men när man man repar ett alldeles fint och blankt insert med sandpapper eller bleker detsamma med klorin – allt för att ge klockan det där genuina bruksutseendet – har man då inte gått aningens för långt?

Någonstans, menar jag, blir det hela fånigt. Att lämna in en äldre Rolex på officiell service, det vill säga hos någon Rolexcertifierad urmakare, är något som ses ned på bland de mest bokstavstrogna samlarna. Ve och fasa, kanske byter de slitdelar på klockan?

Givetvis finns det också en ekonomisk variabel som bör tas med i diskussionen. Tillgång och efterfrågan har gjort att en modell som till exempel Submariner 5513 – som regelmässigt får blank tavla med vitguldsindex vid service – är duktigt mycket dyrare i de fall den har kvar den ursprungliga matta tavlan med målade index. Men sett ur Rolex perspektiv är ju åtgärden självklar, de vill ge kunden vad han en gång betalade för – det vill säga en dykklocka med ljusmassa som faktiskt lyser.

Det är ungefär som när du lämnar in din defekta dator på service och får tillbaka den med det nya operativsystemet.

Men var ska man dra gränsen? Har det det genuina alltid ett egensyfte, oavsett konsekvens? När Rolex under åttiotalet började tillverka de första klockorna med blanka tavlor hade de kvalitetsproblem och något produktionstekniskt missöde, troligen i samband med miljöfaktorer, gjorde att en del av tavlorna utvecklade en sprickbildning.
Kreativa samlare var snabba med att döpa företeelsen till "spider web dials" och så var cirkusen igång...
Ett annat exempel är de så kallade "cream dial"-varianterna av Explorer II ref 16550. Problem hos färgblandargänget hos Rolex gjorde att tavlor som skulle vara snövita istället kom ut i en varmare, mer gräddaktig ton. Läckert? Ja, det kan man tycka. Defekt? You bet! Om Rolex får nys på en sån här tavla byts den ut fortare än kvickt.

De delar av klocknörderiet som rör sig i utkanterna av frimärkssamlande, där ett närmast maniskt letande – med luppen på! – efter varianter som i många fall rimligen faller inom ramen för även avancerade maskiners toleransnivåer faller åtminstone inte mig i smaken.

Vad säger läsarna?

2 kommentarer:

  1. Bra inlägg med intressanta reflektioner! Problemet verkar ju vara rätt begränsat till rolex. Hur ofta ser man en Fifty Phantoms "Pre Gorbatjov, ostrich speckled dial".

    SvaraRadera
  2. Tack!

    Du har rätt, Rolexvärlden är speciell...

    SvaraRadera

Ange gärna ett namn när du kommenterar så blir det enklare för alla att hålla reda på vem som tycker vad. Tack!